Jag är förlorad, mellan nattsvarta stränder
och vrålande avgrunder ute till havs
Dessa brutna mastar och sönderslitna segel,
Har lett mig djupare till stormande vatten

Framtiden är oviss, men jag tynar bort
Likt den bleka solen bakom dimmorna
Detta skrov är vätat, men ej av böljande blå
Utan utav blodrödaste aversion till livet

Verkligheten är det helvetet som hemsöker mig varje natt
Misstron inför välmening är min defekt, mitt sociala handikapp
Denna sjukdom är kronisk, det har aldrig funnits något bot
Detta tillstånd är permanent, jag har alltid känt såhär

Acceptans skall komma när vattnet börjar tas in
När lungorna fylls till bredden med meningslöshet
Och det är då alla osvarade frågor skall besvaras
Det är då det sista andetaget äntligen kan få dö ut
Det är då det sista andetaget slutligen kan få befrias
I ett sista desperat försök för att fånga upp vind
Och att försöka styra upp kursen in mot land igen
Så sväljer både skräcken och vågorna mitt allt

Låt hennes vaggande söva mig tillslut
Sluka mig och föra mig till min vattenfyllda grav
Få känna hur allt upphör
Inte just för stunden, utan för all framtid
Låt hennes djuphavsgrav söva mig tillslut
Lugna mig och föra mig hemåt åter igen
Få känna hur allt äntligen ger efter
Att min livslånga kamp äntligen nått sitt slut

Känn ingen saknad, känn ingen ilska
Sörj ej det oundvikliga som hända skall
Vi föddes alla endast för att dö
Att lätta ankar från livets hamn